Jag vaknade imorse och tänkte på de senaste dagarna, jag har ju vart väldigt off och igår sa älsklingen att "pengar är inte allt", nej det är det ju faktiskt inte även om det är en bra hjälp på vägen. Jag insåg att jag har varit ganska gnällig kanske vad gäller pengar och försäkringskassan..

Jag kom fram till att det i grund och botten handlar om rädsla. Innan jag träffade mannen i mitt liv och fick jobbet jag har idag så satt jag i skiten. Levde över mina tillgångar, festade jämt, shoppade som en galning för "lånade" pengar, åt hos mamma o pappa, hemma hade jag juice och knäckebröd typ och jag brydde mig inte direkt heller - jag bara körde.

Sen träffade jag mannen i mitt liv, han var så ansvarsfull, hade bra värderingar och prioriteringar - han smittade av sig på mig. Jag tror att innerst inne så skämdes man för hur man hade levt men det var ju ingen som visste. Tack vare honom så kom jag på fötter, jag sökte ett jobb jag ALDRIG trodde jag skulle söka men det gav bra pengar och det var början på livet jag så länge velat leva.
Jag tror det var därför jag flippade härom dagen, jag var rädd att jag skulle behöva hamna i skiten igen (fast jag egentligen vet att jag aldrig kommer hamna där igen. Nånsin.)

Jag får den finaste gåva en människa kan få och jag vet att det finns hur många som helst där ute som hade kunnat döda för att få byta skor med mig så idag är jag tacksam.
Så nej, pengar är faktiskt inte allt.

Bejbi, jag älskar dig av hela mitt hjärta - du gör mig till en bättre människa och tillsammans med dig får jag uppleva det finaste en människa kan uppleva. För det är jag tacksam. Jag vore inte hälften av den människa jag är idag om det inte vore för dig ♥