Tankar kring BF
Nu när det börjar närma sig BF så har jag funderat mer och mer på hur det kommer gå till, hur kommer jag må och sånt där. Jag tänkte dela med mig av mina funderingar.
Kommer vattnet gå först eller kommer jag plågas av fruktansvärda värkar innan det är dags att åka in? Kommer jag märka att vattnet går eller kommer jag tro att jag kissat på mig? Om vattnet går men värkarna inte kommer igång, kommer det bli långdraget då? Tänk om man skulle bli tvungen att göra kejsarsnitt, hur kommer jag reagera då? Kommer lilla jag verkligen att klara det? Bara tanken på att spricka eller behöva klippas och sys känns ju faktiskt lite skrämmande.. Tänk om man kommer behöva åka fram o tillbaka o sen fram o tillbaka till sjukhuset igen för att värkar osv inte satt igång tillräckligt?
Hur kommer jag må efteråt? Kommer det ta lång tid innan man blir "återställd", jag menar man ska ändå trycka ut en människa fast i miniformat så klart. Hur vanligt är det att barn föds när dom är beräknade? Ingen vill ju gå över tiden.
Ja, lite tankar cirkulerar ju i skallen på en. Jag är inställd på att allt kommer gå bra, det kommer gå smidigt och vår lilla ängel kommer födas frisk och helt fantastisk. En liten gnutta "oro" har man ju ändå, man är väl alltid lite rädd för det som är okänt?
Hej Emma! Vad spännande att du är gravid, stort grattis till er!
Kan förstå att det måste vara tusen tankar som snurrar i huvudet, jag kommer alldeles säkert vara ett nervvrak, men man får fokusera på att det kommer gå bra som du skriver :)
Stort lycka till! Ser fram emot att se hur lilltjejen ser ut :)
Kram!
Allt kommer säkert att gå jättebra!! Går vattnet först så lär det nog märkas... Kram!
Vet att det far en massa tankar men det är inget man kan styra över tvärr, vi som har varit eller är gravida har nog en tanke om hur vi vill att det ska vara men inget som vi kan styra över.
Jag hade självklart förväntat mig att vattnet skulle gå för mig skulle det vara ett tecken på att det var dag men vattnet gick varken första elle andra gången.
Mina stösrta rädslor var att jag skulle spricka från a till ö för man hört en massa och som du säger det är ju endå en människa som ska ut men det har inte med saken att göra vissa föde små barn och spricker massa och andra föder stora barn och inte en skråma.
Min andra rädsla var att "måla" dom vita väggarna bruna om du förstår vad jag menar=D och varken de hände och inte sprack jag heller inte en skråma och det är jag glad för men vi alla är olika och försök att inte tänka för mycket på vad som kan gå fel eller ej njut bara av det du har kvar av graviditeten och vad som väntar=)
Kram
